Broderskapet dyker upp

Vi närmar oss nu 175-strecket (och vi som bara hade 160 glas). Lars och Anette kom hem från Spanien i går kväll. Det ryktas att Lars har varit i Madrid och tittat på en specialharv, avsedd att fräsa upp stenhårda travbanor. Han ringde direkt och anmälde sig.
Broderskapet Håkan finns nu också med på gästlistan. Roligt. Han kommer hem från Thailand på söndag (lyckade affärer på gång), hinner med en sväng till en mässa i London och dyker upp på Ranhammarsvägen i god tid den 14 februari. Keep swinging.

I sann bloggaranda måste jag redogöra för min eftermiddag.
Alla har inte sett mig arg. Och tur är det. Det är ingen trevlig syn.

Det började i morse. Lotta tog bilen för hon skulle uträtta några ärenden efter jobbet.
Vid lunchtid meddelade den väna hustrun att det var punktering på ett av däcken.
-Kan du fixa det?
-Visst, hämta mig på lunchen så ordnar jag det.
En dryg halvtimme senare dök tre femtedelar av internationella avdelningen på ATG upp. Chefen, Leif Almgren, uttryckte viss skepsis om min förmåga att få loss muttrarna.
Han visste inte hur rätt han hade.
Tre muttrar fick jag loss.
Då hade jag redan legat på rygg i snömodden.
Stått på knäna och letat efter en mutter – som bara flög iväg.
Hittade den under en bil tio meter bort.
Min fina duffel var skitig på flera ställen.
Byxorna var helt leriga på knäna.
Skitig, förtvivlad och sur ringde jag Rogge – min synnerligen gode vän, som skött servicen på mina bilar under 22 års tid,
Rogge har verkstaden i Spånga. Han var på plats tio minuter senare.
Med världens största fälgkors – fast verktyget liknade mer en enormt stor, 1,5 meter lång skiftnyckel.
De två återstående muttrarna lossnade plättlätt.
- Kan du ta med och laga däcket, frågade jag.
Rogge hade lilla bilen och den var fylld till bristningsgränsen med allt möjlig bråte.
- OK, jag kör upp däcket själv. Det är lugnt,sa jag.
Nästan framme i Spånga började bilen bete sig konstigt.
Ny punktering.
Jo, det är faktiskt sant.
Med stor möda lyckades jag tråckla in bilen på Rogges gård.
Rogge själv var inte hemma. Han fikade hos kompisarna. Man kan störa Rogge när som helst på dygnet.
Men absolut inte vid fyra speciella tillfällen.
Vid frukostdags.
Vid lunchdags.
På fikarasten.
Och så på fredagar efter 14.00 (Lottas pappa Magnus försökte med det en gång. Han gör inte om det misstaget).
Jag lämnade bilen och började vandringen ner mot bussen.
Kom fem sekunder för sent och såg bussen försvinna i fjärran.

Nästa buss gick om 24 minuter.
Jag började gå hem.
Det kändes som en lång promenad mellan Jönköping och Gränna, typ (det sista ordet använder ungdomen i snart varje mening om man vill ju gärna hänga med).
Det här var inte min dag.
Som grädde på moset fick jag in på skärmen att vår lilla häst, Cancale, fick femtespår på Solvalla på onsdag.
För er som inte går på trav så är ett femtespår likvärdigt med att ha bilen på tvären i en ”Le Mans-start”.

Och fredag den 13:e är först nästa vecka.
Jag låser in mig så händer inget, tänkte jag.
Då ringde Rogge:
- Jag har satt på ett nytt däck. Du kan hämta bilen.
Tänk om det fanns fler såna människor.
Jag gick ner till garderoben och tog fram min svarta t-shirt.
Läste lyriskt den röda texten:
”Pelles Bilservice – mekarnas Mekka”
Min svåger Janne lämnar också sin bil hos Rogge. Han är ruskigt avundsjuk på min t-shirt.
Han förstår inte att man får en sån först efter tio år som kund hos Rogge.

Nu är det väl ingen som orkar läsa längre.
Hur i hela friden gör Blondinbella.
Jag läste att hon hade 140.000 unika läsare förra veckan.
Och hon skriver bara om sitt vanliga liv.
Jag gör ett försök att utmana henne.
Nästa blogg kommer att handla om vårt kärleksliv.

Spännande, va!

Fortsättning följer…